Tunga andetag, jag vet inte om det var mina eller min förföljares, eller bådas. Jag var rädd, livrädd. Vad vill han, eller hon? Varför jag, varför just jag? Jag vet, men det var länge sedan, flera år sen. Olyckan, den förbannade olyckan. Mitt livs plågoris. Olyckan, den har fullkomligt förstört mitt liv. Men varför, varför upprepas det nu? Det var 6 år sedan, jag var 10. Nu är jag 16 och jag hade nästan glömt. Men det går helt enkelt inte, det är omöjligt. Det var därför jag tyckte att min dröm var som ett förlorat minne. Det ÄR ett förlorat minne, minnet som kostade mig så mycket. Vänta nu, stegen bakom mig är borta! Kan det ha varit en inbillning? Nej! Det är precis som jag minns det, det är nu som jag snubblar, snubblar slår i huvudet och svimmar. Men icke sa nicke! Inte den här gången. Den här gången är det jag som bestämmer, och den här gången, den här gången ska inget hemskt hända, den här gången är jag ingen dum liten tioåring som inget förstår. Den här gången är jag sexton. Åh herregud! Den här gången är jag SEXTON! Det betyder att det inte alls är samma händelse. Det betyder att jag inte har en susning om vad som händer! Åh nej! Vilken mardröm! Vilken mardröm! VilkenmardrömVilkenmardrömVilkenmardröm!..

- AAAAAHHH!

Jag är vaken, tack gode gud jag är vaken. Vilken mardröm. Men jag minns iallafall, det är alltid något. Men huu!

Det här är läbbigt! Tänk om historien tänker upprepa sig själv?! Tänk om mina drömmar, mitt undermedvetna försöker varsko mig om det!? Nej så får jag inte tänka, det är ju omöjligt.

Eller?..