Kära dagbok!

Hur ska jag säga det här? Förlåt, skriva det här menar jag ju. Jag tror, djupt andetag, att mitt undermedvetna försöker säga något, jag har haft en massa konstiga drömmar på sistone, och dem skrämmer mig. Olyckan, den förbannade olyckan, den helvetes jävla olyckan, den som bara pappa och jag vet om vad som verkligen hände. Inte ens mamma vet om den verkliga händelsen. Inte ens du vet om den, kära vän. Och nu, nu har jag inte mage att säga något till mamma. Hon skulle bli så besviken. På pappa, på Jools, på Charlotte och i synnerhet på mig. Och jag, Morgana, Persephone, Selene, Nike Hellström, lovar att någon gång när tiden är inne, ska jag berätta sanningen. Jag svär, det ska jag, när tiden är inne, som sagt. Angående mitt konstiga, fåniga, långa namn så kommer mamma från grekland. Jag är verkligen glad att hon inte döpte mig till Afrodite iallafall. Förresten, mitt i allt elände kom jag på att vi fick lära oss ett ord på franskan som inte står i boken, Merde, det var vad våran franskalärare sa när hon slog huvudet i bänken när hon skulle ta upp pennan som hon hade tappat. Mina namn betyder: Morgana = Strålande hav, men jag gillar det mest för att det var en häxa i sagan om kung Arthur. Persephone = representerar våren i grekisk mytologi, det är även namnet på Hades (Underjordens härskare i grekisk och romersk mytologi) maka, han tvingade henne till giftermål och sägs nu leva ett olyckligt liv i underjorden. Selene = grekisk mångudinna, det är hon som kommer med natten och ånen i den grekiska mytologin. Nike = Segergudinnan i grekisk mytologi (inte skorna) och även den snabbaste av gudomligheterna. Mamma döpte mig till det för att redan som barn var jag väldigt tävlingsinriktad och sprang fort. Hellström var pappas namn och jag gillar det, Hell = Helvetet på engelska och ström gillar jag eftersom det får mig att tänka på glittrande bäckar, vackra försar och vilda strömmar. Strömmen är, precis som jag, omöjlig att tämja (enligt mamma iallafall). Man brukar ju bara ha 3 namn förtom efternamnet men det gäller tydligen inte mig, jag vet faktiskt inte varför jag har 4 och inte 3 namn. Nu när jag skriver det här är det kväll och jag ska snart gå och lägga mig, men jag vågar inte! Jag vill, kan och får inte somna, det enda jag kan tänka på är drömmarna, dem hemska, avskyvärda drömmarna. Fast jag hoppas att jag inte drömmer något inatt. Mam kan ju alltid hoppas iallafall. God natt...

Skogen, igen. Den mörka, kalla, fuktiga skogen. GUUD vad jag hatar den! Men vänta nu. Den glesnar ju, stranden, jag sitter i sanden på stranden. Jag menar, det är bara en dröm, då kan väl jag bestämma vad som ska hända, typ? Åh nej! Jag kan inte! Jag vill inte! Inte en gång till. Dem tunga stugen, ansträgda andetagen, knakandet från grenar som bryts. Inte igen, jag vägrar! Merde! Det var precis såhär det var när jag var 10 och olyckan hände, hon som jagade mig var någon jag kände, någon jag brukade leka med och nu lekte vi kull. Jag hade snubblat och satt kvar i den solvarma sanden. När hon kom fram till mig sa jag att jag inte orkade mer. Men hon var förändrad, det var något i hennes ögon som jag inte kände igen. Och hon fortsatte springa. Jag skrek att det inte var roligt och att hon skulle sluta, men det gjorde hon inte. Jag reste mig upp och började springa och den här gången var det ingen lek, den här gången förstod jag att det var blodigt allvar, och jag sprng för mitt liv. Jag förstod att hon var ett rovdjur och att jag var ett villebråd som hon skulle äta upp om hon fångade mig. Jag var ett litet lamm och hon ett fruktansvärt hungrigt lejon. Vi sprang och vi sprang och till slut kom vi upp på de svarta, hala klipporna. Jag kom inte längre någon stans och...

Jag vaknar, med andan i halsen, hjärtat i halsgropen, blöta, såriga fötter som o jag sprungit på en hal klippa och jag minns precis vad som hände i den gudsförgätna olyckan, var enda liten detalj...